Ibland när jag känner mig en aning vilsen i livet och inte riktigt vet vart jag är på väg eller håller på med i största allmänhet, så återvänder jag i tankarna till sommaren 2008. Jag hade nyss gått på semester och regnet stod som spö i backen. Med darrande händer placerade jag min då nyskrivna manushög på vågen och kollade vad min skatt vägde. Runt 60 kr vägde den. För det var vad portot skulle kosta när jag skickade iväg pappershögen till olika förlag.
Sju förlag. Sju paket.
Jag cyklade i ösregn för att posta min skatt. Hade den i cykelkorgen i dubbla plastkassar. Någon frågade mig i efterhand om jag redan då kände hur bra det skulle gå. Och svaret är, förstås, att nej, det gjorde jag inte. Men vad jag däremot kände var att jag skrivit ett bra manus. Det var genomarbetat, genomtänkt. Om det hade potential – om jag hade potential som författare – skulle en skicklig läsare se det.
Den sommaren blev som ingen annan. Jag firade min systers fyrtioårsdag i strålande solsken på finaste Västkusten, åkte med min kompis E till Skottland. Hela tiden med mobiltelefonen i fickan om någon skulle ringa och säga:
Hej. Jag har läst ditt manus. Och jag tyckte väldigt mycket om det.
Jag minns känslan så väl. Känslan av att vara på väg, känslan av vilja vilja vilja att någon skulle ringa och få min dröm att gå i uppfyllelse. Känslan som var som en kompassnål, låg perfekt i kroppen.
Det här var någonting som jag ville för att jag ville.
Det fanns ingen vilsenhet, ingen osäkerhet. Jag visste exakt vad jag ville.
Bli antagen till ett förlag. Få en vettig anledning att fortsätta skriva på det sätt som jag nu förstått att jag var kapabel till. Men mest av allt ville jag fortsätta må som jag mådde när jag skrev Askungar.
I balans. Målmedveten. Ostörd. Trygg. Och glad. Inte för att jag inte varit allt detta tidigare, men med skrivandet blev det som mer permanent, som förstärkt. Vilka fighter är viktiga och vilka är det inte? När ska jag backa och när ska jag strida? För de sju kuverten i cykelkorgen var jag beredd att strida hur länge och hur mycket som helst. Och där i låg avsaknaden av vilsenhet och den höga graden av beslutsamhet. För det underliggande värdet som stod på spel, det ville säga allt det goda som skrivandet fört med sig in i mitt liv, var inte förhandlingsbart. Det är det fortfarande inte.
Det blev ett hål i min kropp när jag postade mitt manus. Med regnet piskande i asfalten insåg jag det samtidigt som jag släppte ner kuverten i postlådan. Det fanns en risk att allt det roliga skulle ta slut. Att ingen skulle vilja ha det jag skrivit, att ingen ens skulle tycka att jag var värd en klapp i ryggen. Vad skulle jag göra då? Kanske börja spela piano igen?
När jag cyklade hem igen fattade jag därför helt enkelt ett rationellt beslut om att det inte alls var slut utan bara början. Oklart på vad, men framåt skulle jag. Och framåt kom jag. Flög jag. Över hela kontinenter. Snabbt som fan. Och blicken blir suddig när jag läser orden ”Till Thelma” (som jag skrev i min debutbok på första sidan) på språk efter språk i takt med att Askungar översätts. Snart finns lilla Thelma över hela världen. Hur underbart är inte det? Jag tänker att en dag blir hon tillräckligt stor för att själv förstå hur häftigt det är.
Ingen vilsenhet kring skrivandet alltså. Bara klarsyn och kärlek.
Jag står faktiskt inför ett val just nu. Snabbt återvänder jag till sommaren 2008. Jag kan inte påstå att kompassnålen ligger perfekt som den gjorde då. Men strävan är till 100% bekant.
Framåt. Vidare. Ingen vilsenhet här inte.
