Andas – och lyser

Varje gång jag håller mig undan från bloggen verkar det hända hur många grejer som helst på en och samma gång.

Jag har fått jobb i Wien och flyttar dit efter nyår. Tjoho!

Och, TA DA!, jag har blivit nominerad av Svenska Deckarakademin till priset för ”Året bästa svenska kriminalroman”! Dubbel-tjoho!

OCH så har både Askungar och Tusenskönor sålts till Ryssland! Ännu mer tjoho!

Jag försöker att hålla huvudet kallt. Fokusera på här och nu. I tankarna är det långt kvar till den 20 november då Deckarakademin bestämmer vem som vinner, och ännu längre till januari då jag börjar jobba i Wien.

Ikväll var jag ute med två vänner och drack vin och åt god mat. Här och nu. Det räcker så när man har (för) många saker framför sig.

Sommarpost

Ibland när jag känner mig en aning vilsen i livet och inte riktigt vet vart jag är på väg eller håller på med i största allmänhet, så återvänder jag i tankarna till sommaren 2008. Jag hade nyss gått på semester och regnet stod som spö i backen. Med darrande händer placerade jag min då nyskrivna manushög på vågen och kollade vad min skatt vägde. Runt 60 kr vägde den. För det var vad portot skulle kosta när jag skickade iväg pappershögen till olika förlag.

Sju förlag. Sju paket.

Jag cyklade i ösregn för att posta min skatt. Hade den i cykelkorgen i dubbla plastkassar. Någon frågade mig i efterhand om jag redan då kände hur bra det skulle gå. Och svaret är, förstås, att nej, det gjorde jag inte. Men vad jag däremot kände var att jag skrivit ett bra manus. Det var genomarbetat, genomtänkt. Om det hade potential – om jag hade potential som författare – skulle en skicklig läsare se det.

Den sommaren blev som ingen annan. Jag firade min systers fyrtioårsdag i strålande solsken på finaste Västkusten, åkte med min kompis E till Skottland. Hela tiden med mobiltelefonen i fickan om någon skulle ringa och säga:

Hej. Jag har läst ditt manus. Och jag tyckte väldigt mycket om det.

Jag minns känslan så väl. Känslan av att vara på väg, känslan av vilja vilja vilja att någon skulle ringa och få min dröm att gå i uppfyllelse. Känslan som var som en kompassnål, låg perfekt i kroppen.

Det här var någonting som jag ville för att jag ville.

Det fanns ingen vilsenhet, ingen osäkerhet. Jag visste exakt vad jag ville.

Bli antagen till ett förlag. Få en vettig anledning att fortsätta skriva på det sätt som jag nu förstått att jag var kapabel till. Men mest av allt ville jag fortsätta må som jag mådde när jag skrev Askungar.

I balans. Målmedveten. Ostörd. Trygg. Och glad. Inte för att jag inte varit allt detta tidigare, men med skrivandet blev det som mer permanent, som förstärkt. Vilka fighter är viktiga och vilka är det inte? När ska jag backa och när ska jag strida? För de sju kuverten i cykelkorgen var jag beredd att strida hur länge och hur mycket som helst. Och där i låg avsaknaden av vilsenhet och den höga graden av beslutsamhet. För det underliggande värdet som stod på spel, det ville säga allt det goda som skrivandet fört med sig in i mitt liv, var inte förhandlingsbart. Det är det fortfarande inte.

Det blev ett hål i min kropp när jag postade mitt manus. Med regnet piskande i asfalten insåg jag det samtidigt som jag släppte ner kuverten i postlådan. Det fanns en risk att allt det roliga skulle ta slut. Att ingen skulle vilja ha det jag skrivit, att ingen ens skulle tycka att jag var värd en klapp i ryggen. Vad skulle jag göra då? Kanske börja spela piano igen?

När jag cyklade hem igen fattade jag därför helt enkelt ett rationellt beslut om att det inte alls var slut utan bara början. Oklart på vad, men framåt skulle jag. Och framåt kom jag. Flög jag. Över hela kontinenter. Snabbt som fan. Och blicken blir suddig när jag läser orden ”Till Thelma” (som jag skrev i min debutbok på första sidan) på språk efter språk i takt med att Askungar översätts. Snart finns lilla Thelma över hela världen. Hur underbart är inte det? Jag tänker att en dag blir hon tillräckligt stor för att själv förstå hur häftigt det är.

Ingen vilsenhet kring skrivandet alltså. Bara klarsyn och kärlek.

Jag står faktiskt inför ett val just nu. Snabbt återvänder jag till sommaren 2008. Jag kan inte påstå att kompassnålen ligger perfekt som den gjorde då. Men strävan är till 100% bekant.

Framåt. Vidare. Ingen vilsenhet här inte.

Och bilen den går bra…

Enastående.

Det var typ det senaste jag skrev på den här bloggen och frågan är om det är helt i sin ordning.

Problemet är följande: jag har så mycket att göra nu att jag inte riktigt hinner med allt på en gång. Och då är det tyvärr bloggen som får ta stryk. Se det så här – jag hinner inte både skriva bra böcker och hålla bloggen vid liv dagligen. Men jag kanske kan få skriva en dag i veckan eller så? Bra, då säger vi så.

Sedan sist:

Manusarbetet håller ett väldigt tempo denna gång och allt känns bara så otroligt bra (då var vi där igen). Har haft ett manusmöte med både förläggaren Sofia och redaktören Anna och ett mer effektivt trojka-möte kan jag inte minnas att vi haft så tidigt i processen! Fantastiskt!

Jag har också fått mitt livs första författarpris! Hurra!! Det fina Stabilpriset som delas ut årligen till södra Sveriges bästa kriminalförfattare och i år är det alltså jag!

Och nu så är jag förkyld. Det tar också tid och energi.

Men men. Jag kommer fortsätta att skriva med (o)jämna mellanrum och kolla läget med er som hänger här.

Ber så mycket om ursäkt för den senaste tidens tystnad. Den beror enbart på att jag hörs så mycket mer i andra sammanhang.

Enastående

Om ni undrar vad jag håller på med så redigerar jag. Och skriver. Vi kör så det ryker med nya boken i höst och det känns bara roligt.

På onsdag ska jag skicka över manus till min redaktör Anna. Tidigare så är det bara förläggaren Sofia som läst. Det ska bli löjligt spännande att höra vad de båda har att säga!

För själv tycker jag att Änglavakter är enastående.

”Henne vill jag ligga med!”

Jag var och såg en föreställning igår. Jag vet knappt var jag var (någonstans vid Skanstull) eller hur jag hamnade där, men bra var det! Marika Carlsson var lysande i sin enmans-show ”En negers uppväxt” och fick oss att garva munnen ur led. Samt att sitta helt tysta och skämmas för barn och vuxna som fortfarande, år 2010, beter sig som om svarta människor är lika främmande varelser som ufon.

Marika glider snabbt fram genom sin adoption och uppväxt och senare vuxna liv i Sverige och sätter med häpnadsväckande smidighet ord på sånt som annars kan bli så himla pretto och bajsnödigt. När hon träffar en stockholmstjej som på utpräglad 08-dialekt på fullast allvar hävdar att ”Åh guuuuuuud är du från Afrika! Jag sååååååg inte att du var svart!!” så skakar Marika på huvudet och menar att den sortens bullshit klarar hon sig utan. Klart det syns att hon är svart, likaväl som att det syns om någon målar väggarna rosa. Problem uppstår bara om vi envisas med att lägga en värdering i det faktum att hon är svart, om vi tillskriver henne vissa egenskaper på grund av hennes etnicitet.

Och det är här någonstans som skådespelerskans bevingade ord ”Henne vill jag ligga med!” kommer in men jag avslöjar inte hur. Jag kan bara berätta att det är värt att masa sig iväg till Marikas föreställning och få sig både ett garv och en tankeställare. Tro mig – vi behöver det efter årets riksdagsval.