Hur man blir författare…är väldigt svårt att säga

Minns ni att jag en gång skrev ett blogginlägg på temat ”Hur blir man egentligen författare?”? Och att jag sa att det inte finns något bra svar på den frågan? För det gör det faktiskt inte. Det enda som en författare kan redogöra för är sin egen väg till författarskapet. Det blir så dumt om man börjar säga saker som ”Så här gör riktiga författare” eller ”Man måste…”. ”Man” existerar inte på det sättet och det finns inga riktiga och oriktiga författare.

För mig började allting med Misse och Murre.

Två katter som gifte sig och fick ungar. Jag skrev en hel triologi om Misse och Murre, på bilden ovan ser ni framsidan på del 1. Observera att jag skrev med dialekt. Fåtsättning följer, står det. Som en extra info till alla besatta läsare som gick och väntade på uppföljaren…

Boken var en så kallad händelsebok. Skrev ni andra också såna? Jag älskade att skriva händelseböcker! Under lågstadiet producerade jag hur många som helst, de står i en pärm i min bokhylla. Ett slags tidsmarkör, det var då det började.

Under mellanstadiet började jag skriva mer och mer hemma. Min kompis C och jag satt och skrev på eftermiddagarna, fast egentligen tänkte hon bli sångerska och inte författare. Möjligen var det därför som hon tappade lusten efter någon timme och föreslog att vi skulle leka charad istället. Vi gjorde alltid samma charader. Roland Hassel var en återkommande figur. Minns det som väldigt roligt, vi tröttnade inte på det där på flera år.

På högstadiet började jag avancera. Hemmets Veckotidning utlyste en novelltävling och jag skickade in ett bidra. Ett trettio sido långt åbäke till text som ingen människa får läsa idag. ”Svartsjukans kalla vind” hette den.

Jag var så stolt! Trettio sidor var enormt mycket! Att jag hade orkat! Jag hade nyss börjat sjuan och världen hade blivit hundra gånger större. Jag var inte bara högstadieelev, jag var praktiskt taget författare också.

Hemmets Veckotidning returnerade mitt fina alster. Någon annan vann och jag fick inte ens tröstpris. Fuck. Så besviken jag blev! Såg de inte hur jag ansträngt mig?? Jag kände att det här gick ju inte, jag måste få experthjälp. Så jag skrev till min dåvarande favoritförfattare David Morrell och bad om råd.

För en hel värld var David Morrell känd som mannen som skapade Rambo när han skrev ”First blood”. För mig var han författaren bakom triologin där ”Rosens broderskap” var en av böckerna. Den där Rambo hade jag inte skänkt en tanke. Kanske fick David Morrell inte så många brev, för jag fick ett attans långt svar (jodå, jag har kvar det också). Och en bild.

Rambos father skrev att om det verkligen var meningen att jag skulle bli författare, så skulle jag veta det genom att jag helt enkelt aldrig skulle kunna sluta skriva. Och så skrev han att det inte alls var särskilt svårt att skriva en bra bok. Man behövde bara bestämma inom vilken genre man tänkte skriva. Sedan läsa alla böcker som skrivits i den genren. Och sedan skriva någonting som var mycket bättre. Ta da!!

Jag blev ju helt matt. Vadå välja genre? Och vadå läsa ALLA ANDRA böcker? Och hur då skriva någonting mycket bättre? Samtidigt som jag blev så otroligt glad för hans svar, blev jag också en aning förskräckt av dess innehåll och bestämde mig för att avvakta en aning innan jag skrev min första bok.

Jag fortsatte med att skriva noveller istället. En ny tävling, ny novell. Och jag vann! Ingen berättade det för mig, utan en dag kom tidningen bara hem och då fanns novellen där, publicerad och fin. Jag minns glädjen som rusade genom kroppen, som fick mig att springa som en galning genom mitt barndomshem, som gjorde mig så lycklig att jag knappt kunde somna på natten.

Jag hade för första gången fått se en text som jag skrivit i tryck och det var så pass superhäftigt att det knappt gick att beskriva. Vad som mer inte går att beskriva var priset som jag vann. Tidningen hette You and Libresse. Och jag vann gratis mensskydd för ett år.

Jo. Det är sant. En kubikmeter med bindor och tamponger och trosskydd. Och en reseväckarklocka. Jag skämdes när jag gick in på Posten och hämtad min pinsamma vinst. Mina kompisar fnissade, flera av dem hade ännu inte kommit i puberteten. Men det hade jag och shit så jobbigt det blev att både skryta om framgången och mörka priset på en och samma gång. Bindor och tamponger. Det vore något att få i royalty.

Hur som helst. Mellan Libresse och Piratförlaget finns… ingenting.

Jodå, jag fortsatte skriva. Massor. Men huvudsakligen facktexter. Det skönlitterära skrivandet var utan driv och mening, inte tänkt att bära mig i någon särskild riktning. Jag fortsatte att vinna skrivartävlingar. Med facktexter. Fick resa till Washington DC och representera Sverige vid en ungdomskonferens (ohhhhhh det suger i magen när jag tänker på det för den där vinsten är fortfarande något av det bästa bästa bästa bästa och mest maxade jag varit med om!). Blev krönikör i lokaltidningen där hemma. Fick sparken. Blev vuxen och fick ett jobb.

Och började återigen att skriva berättelser. Valde genre, läste allt som skrivits och skrev någonting bättre.

Jag träffade min blivande förläggare Sofia och blivande redaktör Anna för ett första möte en tisdag. Det var veckan efter bokmässan och Anna hade fortfarande ont i fötterna. Jag trodde att det var grej som de kommit överens om, att en av dem skulle vara bister med onda fötter och den andra mer öppen och positiv. Good coop, bad coop, tänkte jag och kände mig listig. Listig och smått förälskad. Piratförlaget hade känts så fjärran från allt som skulle kunna hända på riktigt. Och så satt jag där. På riktigt. Med förläggare och redaktör. På riktigt.

Och det fortsatte att vara så – på riktigt. Anna slutade att ha ont i fötterna och vi har skrattat oss fördärvade åt att jag trodde de hade en överenskommen rollfördelning den där första gången. De är lika goa båda två. Och proffsiga!

Jag skulle förstås kunna krydda mitt inlägg med hundra skrivartips också, men jag fortsätter att lämna det fältet tomt. Åtminstone just nu. Tips och tips, fan, kör så det ryker istället. En dag så lossnar det! Jag lovar!! Och det gör David Morrell också.