Malin, du har fått svar

Ibland ramlar det in helt fantastiska kommentarer på den här bloggen! Och ibland missar jag att svara på dem… (Malin, du som skrev för några dagar sedan, du har fått svar nu!) Men jag läser dem alltid. Bara så ni vet!

Människor det varit synd om

Dagens boktips är ”Människor det varit synd om” av Kalle Lind. Så otroligt rolig, asgarvade högt i soffan. Har bara läst några kapitel, men det spelar ingen roll – betraktar boken redan som ett fynd! Killen skriver om olika människor som det vid olika tillfällen kan sägas ha varit synd om. T ex menar han att det var synd om Astrid Lindgren när Pippi Långstrump filmatiserades och man hyrde in en tysk tant för att spela Prussiluskan. Bara som ett skönt exempel på hur utflippad boken är.

Ah, hur välgörande är inte detta väder! Man blir ju GLAD precis hela tiden! Även utan roliga böcker.

Hm, om någon som läste mitt förra blogginlägg undrar om jag inte är glad, så är svaret nej. Jag är visst glad, jag bara funderar över hur vi människor planerar våra liv, efter vilka värden vi navigerar. Jag vet ju mycket väl varför jag inte blev kvar i Göteborg: Det finns inga jobb för mig som läst statsvetenskap där. Och så enkelt är det, och så avgörande blev det. Även om det svider en aning varje gång jag varit där, så är det svårt att säga att jag platsar i Linds bok. Mig är det verkligen inte synd om.

Ytterligare ett boktips: Har nu läst klart ”Det som ska sonas” av Olle L. Suverän bok! Läs den! Skynda, skynda!

Harmoni

Midsommar 2010. Så här glad och harmonisk är jag egentligen bara på ett enda ställe på jorden. På Bästkusten. I Göteborg.

Så varför bor jag egentligen kvar i Stockholm?

Jag bodde i Göteborg i nästan fyra år och jag återvänder ofta till de åren i tankarna. The Very Best of my life. Åtminstone hittills. Det var så mycket som blev rätt där, det var där jag kom till ro med vem jag var och vem jag ville vara. Och varje gång jag reser tillbaka, som jag gjorde nu till midsommar, så undrar jag lite vad jag håller på med. Jag känner ju suget i magen när jag är där, att jag längtar hem.

Folk frågar var jag tänker göra med pengarna jag tjänar på mitt skrivande. Jag brukar svara att jag vill köpa en större lägenhet. Men fan vet om jag inte borde satsa på en skrivarlya istället. På Bästkusten. Så att jag har den perfekta harmonin inom räckhåll när helst jag behöver den. Vilket man ju gör mest hela tiden…

Holland

Ta da!! Nu har jag fått se hur Askungar ser ut på holländska också!

From above

Visst är världen som vackrast på håll?

Resa utan ände

Jag var ute och flög idag, har varit iväg på en resa. Plockade upp datorn och började skriva ett blogginlägg. Och kom på att det var lite klent med internetanslutningen på flyget, så jag publicerar mitt inlägg nu istället.

Klockan är 15.50 och jag sitter på ett flygplan på väg mot Stockholm. Visst hade det varit mycket roligare att flyga om man fick använda Internet samtidigt? Kikar ut genom fönstret men ser ingenting som roar mig. När jag var yngre ville jag bli pilot. Jag älskade att flyga, trodde att jag skulle kunna göra det hela livet utan att tröttna. Nu för tiden känns det inte alls på samma sätt. Det enda som är riktigt roligt med att flyga är att starta och landa och idag var inte ens det särskilt roligt.

Idag har varit en enda lång dumdag, kan jag be att få tala om.

Det började med att jag kom för tidigt till flygplatsen. Not my idea men så var det. Trött som en lus, seg i huvudet. Gick och köpte en liten chokladkaka i taxfreebutiken.

- Ska du inte ha mer? frågade killen bakom disken.

Som om det var lag på att gå därifrån med 25 liter sprit och tre kilo Toblerone.

Jag kom på planet och fick sitta vid gången och inte fönstret. Hatar att sitta i gången, hamnar alltid bredvid någon kissnödig typ som måste resa sig hundra gånger under flygresan. Det satt en totalstökig man bakom mig. Jag undrade vad han höll på med, han hängde och klängde på mitt ryggstöd som om det vore hans sista hopp i livet. Sparkade och knuffade.

Sa jag att jag var trött? Tål inte särskilt mycket då, framför allt inte när jag försöker sova. Vände mig om för att spänna ögonen i idioten men fann att det var omöjligt. För han stod på knä i sätet. På sidan. Så att han kunde hänga över de andra två männen som satt bredvid honom för att kunna titta ut genom fönstret.

När han fick syn på mitt arga ansikte (jag kan se MYCKET arg ut) satte han sig ner så hastigt att han höll på att hamna ut i gången. Sedan hade jag inga större besvär med honom.

Vi mellanlandade. Stor flygplats, mycket folk. Allt jag sökte i taxfreebutiken (som jag nu var sugen på att handla i) var slut. Blev ännu surare. Hade gott om tid och var hungrig. Gick och köpte en hamburgare och hade precis ätit klart när jag kastade en blick på tavlan där alla flighter stod uppräknade.

Stockholm. Final call.

What?? Det var ju 45 minuter till planet skulle lyfta. Kollade på klockan. Det var inte alls 45 minuter, det var 25. Hur hade jag räknat, egentligen? Och jag satt med munnen full med pommes frites. I andra änden av den stora flygplatsen. Fullpackad med handväska, dataväska… och nya taxfreepåsar.

Jag har en gång i mitt liv missat ett flyg. Det är inte direkt som att missa bussen. Att missa flyget är väldigt mycket mer definitivt. Och dyrare. Nästan panikframkallande på något komiskt sätt. Fan heller att det skulle hända igen.

Jag roffade åt mig en handbagagevagn. Klämde ner mina grejer. Och sprang för livet. Svängde höger enligt skyltarnas anvisningar, tog kurvan på två hjul. Höll på att köra över en uniformerad vakt, skrek ”Excuse me!” över axeln och sprang vidare.

Har tränat ganska mycket på sistone. På löpband. Så fötterna och benen visste vad de höll på med när jag sprang. Pulsen steg och svetten rann. Kände att det där löpbandet måste ha gjort mig smalare, för jag höll på att tappa kostymbyxorna när jag rörde mig som en blixt över golvet. Reflekterade kort över vilka underbyxor jag valt för dagen. Gick de att visa eller borde jag lägga tid på att stanna och dra upp byxorna?

När jag till sist närmade mig gaten hade jag så hög fart att killen som bemannade själva gatekontrollen började veva med armarna och ropa ”Stanna stanna!”.

Jag tvärnitade två centimeter från hans ansikte. Han stirrade på mig och gick och hämtade ett glas vatten. Svetten rann och hjärtat bankade. Blev nästsist ut i bussen som tog oss till flygplanet.

Hade fått plats 28A. Jaha, grisasätena längst bak i planet. Thanks. Kom på bland de sista och såg att planet var halvtomt. Bortom rad 18 satt praktiskt taget inte en enda människa. Då tänkte faktiskt inte jag heller göra det. Så nu sitter jag på rad 20, vid fönstret, och har tre tomma platser för mig själv. Bara för att demonstrera hur rik på utrymme jag är, har jag liksom smetat ut mina tillhörigheter över hela raden. Tröjan, boken, iPoden.

Minns när jag åkte samma sträcka sist. Då hamnade jag vid fönstret vid en nödutgång. En manlig flygvärdinna (en flygvärd?) kom fram till mig med allvarligt ansikte.

- Du sitter vid en nödutgång.

- Ja, jag ser det.

- I händelse av en nödsituation så är det ditt ansvar att se till så att dörren öppnas korrekt så att andra passagerare kan ta sig ut.

- Ok, känns helt lugnt.

- Det är också ditt ansvar att visa vägen för de andra.

- Öh, jaha.

- På vingen, om nödvändigt. Annars inifrån.

- På vingen??

- Alltså inte när vi fortfarande är i luften utan efter nödlandning. Fixar du det?

Hm. Det var ju trevligt att jag inte behövde stå på vingen under hela resan, men herregud, var det verkligen en enskild passagerares uppgift att lotsa de andra på det sättet? Flygvärdinnans ansikte sa att JAPP, så var det.

Sneglade på killen som satt till vänster om mig. Han såg ut som ett riktigt muskelberg, en kommandosoldat som gärna skulle provfilma för en roll i Terminator 5 eller liknande. Han sneglade tillbaka.

- Klart jag kan, hörde jag mig själv säga. Inga problem alls.

- Inte med dörren heller?

- Nope.

Och så var det med det. Jag satt vakt vid nödutgången och kände mig hur cool som helst. Sneglade på vingen, tyckte den skakade som bara den. Försökte se mig själv där ute, vevande med armarna.

”Hello hello, this way, please!”

Det var en syn vi slapp se i verkligheten och det känner jag mig ganska nöjd med.

Och nu ska vi tydligen landa så jag måste stänga av datorn.

Hörs!

Hur man blir författare…är väldigt svårt att säga

Minns ni att jag en gång skrev ett blogginlägg på temat ”Hur blir man egentligen författare?”? Och att jag sa att det inte finns något bra svar på den frågan? För det gör det faktiskt inte. Det enda som en författare kan redogöra för är sin egen väg till författarskapet. Det blir så dumt om man börjar säga saker som ”Så här gör riktiga författare” eller ”Man måste…”. ”Man” existerar inte på det sättet och det finns inga riktiga och oriktiga författare.

För mig började allting med Misse och Murre.

Två katter som gifte sig och fick ungar. Jag skrev en hel triologi om Misse och Murre, på bilden ovan ser ni framsidan på del 1. Observera att jag skrev med dialekt. Fåtsättning följer, står det. Som en extra info till alla besatta läsare som gick och väntade på uppföljaren…

Boken var en så kallad händelsebok. Skrev ni andra också såna? Jag älskade att skriva händelseböcker! Under lågstadiet producerade jag hur många som helst, de står i en pärm i min bokhylla. Ett slags tidsmarkör, det var då det började.

Under mellanstadiet började jag skriva mer och mer hemma. Min kompis C och jag satt och skrev på eftermiddagarna, fast egentligen tänkte hon bli sångerska och inte författare. Möjligen var det därför som hon tappade lusten efter någon timme och föreslog att vi skulle leka charad istället. Vi gjorde alltid samma charader. Roland Hassel var en återkommande figur. Minns det som väldigt roligt, vi tröttnade inte på det där på flera år.

På högstadiet började jag avancera. Hemmets Veckotidning utlyste en novelltävling och jag skickade in ett bidra. Ett trettio sido långt åbäke till text som ingen människa får läsa idag. ”Svartsjukans kalla vind” hette den.

Jag var så stolt! Trettio sidor var enormt mycket! Att jag hade orkat! Jag hade nyss börjat sjuan och världen hade blivit hundra gånger större. Jag var inte bara högstadieelev, jag var praktiskt taget författare också.

Hemmets Veckotidning returnerade mitt fina alster. Någon annan vann och jag fick inte ens tröstpris. Fuck. Så besviken jag blev! Såg de inte hur jag ansträngt mig?? Jag kände att det här gick ju inte, jag måste få experthjälp. Så jag skrev till min dåvarande favoritförfattare David Morrell och bad om råd.

För en hel värld var David Morrell känd som mannen som skapade Rambo när han skrev ”First blood”. För mig var han författaren bakom triologin där ”Rosens broderskap” var en av böckerna. Den där Rambo hade jag inte skänkt en tanke. Kanske fick David Morrell inte så många brev, för jag fick ett attans långt svar (jodå, jag har kvar det också). Och en bild.

Rambos father skrev att om det verkligen var meningen att jag skulle bli författare, så skulle jag veta det genom att jag helt enkelt aldrig skulle kunna sluta skriva. Och så skrev han att det inte alls var särskilt svårt att skriva en bra bok. Man behövde bara bestämma inom vilken genre man tänkte skriva. Sedan läsa alla böcker som skrivits i den genren. Och sedan skriva någonting som var mycket bättre. Ta da!!

Jag blev ju helt matt. Vadå välja genre? Och vadå läsa ALLA ANDRA böcker? Och hur då skriva någonting mycket bättre? Samtidigt som jag blev så otroligt glad för hans svar, blev jag också en aning förskräckt av dess innehåll och bestämde mig för att avvakta en aning innan jag skrev min första bok.

Jag fortsatte med att skriva noveller istället. En ny tävling, ny novell. Och jag vann! Ingen berättade det för mig, utan en dag kom tidningen bara hem och då fanns novellen där, publicerad och fin. Jag minns glädjen som rusade genom kroppen, som fick mig att springa som en galning genom mitt barndomshem, som gjorde mig så lycklig att jag knappt kunde somna på natten.

Jag hade för första gången fått se en text som jag skrivit i tryck och det var så pass superhäftigt att det knappt gick att beskriva. Vad som mer inte går att beskriva var priset som jag vann. Tidningen hette You and Libresse. Och jag vann gratis mensskydd för ett år.

Jo. Det är sant. En kubikmeter med bindor och tamponger och trosskydd. Och en reseväckarklocka. Jag skämdes när jag gick in på Posten och hämtad min pinsamma vinst. Mina kompisar fnissade, flera av dem hade ännu inte kommit i puberteten. Men det hade jag och shit så jobbigt det blev att både skryta om framgången och mörka priset på en och samma gång. Bindor och tamponger. Det vore något att få i royalty.

Hur som helst. Mellan Libresse och Piratförlaget finns… ingenting.

Jodå, jag fortsatte skriva. Massor. Men huvudsakligen facktexter. Det skönlitterära skrivandet var utan driv och mening, inte tänkt att bära mig i någon särskild riktning. Jag fortsatte att vinna skrivartävlingar. Med facktexter. Fick resa till Washington DC och representera Sverige vid en ungdomskonferens (ohhhhhh det suger i magen när jag tänker på det för den där vinsten är fortfarande något av det bästa bästa bästa bästa och mest maxade jag varit med om!). Blev krönikör i lokaltidningen där hemma. Fick sparken. Blev vuxen och fick ett jobb.

Och började återigen att skriva berättelser. Valde genre, läste allt som skrivits och skrev någonting bättre.

Jag träffade min blivande förläggare Sofia och blivande redaktör Anna för ett första möte en tisdag. Det var veckan efter bokmässan och Anna hade fortfarande ont i fötterna. Jag trodde att det var grej som de kommit överens om, att en av dem skulle vara bister med onda fötter och den andra mer öppen och positiv. Good coop, bad coop, tänkte jag och kände mig listig. Listig och smått förälskad. Piratförlaget hade känts så fjärran från allt som skulle kunna hända på riktigt. Och så satt jag där. På riktigt. Med förläggare och redaktör. På riktigt.

Och det fortsatte att vara så – på riktigt. Anna slutade att ha ont i fötterna och vi har skrattat oss fördärvade åt att jag trodde de hade en överenskommen rollfördelning den där första gången. De är lika goa båda två. Och proffsiga!

Jag skulle förstås kunna krydda mitt inlägg med hundra skrivartips också, men jag fortsätter att lämna det fältet tomt. Åtminstone just nu. Tips och tips, fan, kör så det ryker istället. En dag så lossnar det! Jag lovar!! Och det gör David Morrell också.

Det som ska sonas

Ha! Nu har jag börjat läsa ”Det som ska sonas” istället för Theorins bok (jag lovar att läsa vidare en annan dag, Johan, men just nu tar jag en paus!) och den känns mer som jag just nu. Lite rörigt med en miljon tempusbyten per sida men när man väl kommit in i den blir den bara bättre och bättre.

Apropå sådant som ska sonas. Jag säger bara:

Smål pipel.

Bäste Carl Henrik Svanberg!

Jag förlåter dig ditt svengelska uttal. Jag förlåter nästan hela oljeutsläppet ty jag tror inte att du lät det ske med flit.

Men smål pipel. Nej, Carl Henrik, där går min gräns. Man får inte gå rakt ut från ett möte med världens mäktigaste man och säga något så dumt. Small people. Her-re-gud. Vad är det frågan om? Vad är det för ”people” som avses, undrar man. Dvärgar? Ett mindre folk?

Givetvis förstår vi vad han menar, den gode Carl Henrik. Men så fungerar inte kommunikation och det borde han själv förstå. Folk hör inte vad du egentligen avsåg att säga, folk hör vad de vill och, tyvärr, vad du faktiskt sa. Detta gäller kanske framför allt människor som är väldigt arga (vilket man ju t ex kan bli om någon klibbar igen hela ens kust med äckelolja).

Jag tror att Carl Henrik måste gå i min kraftig-skola (se blogg-inlägget ”Words”). Tänk på vad du säger, karl! Du är i en situation då folk bara längtar efter (ytterligare) en anledning att få hänga dig. Då ryms inga misstag av smål piple-rang.

Small people.

Uppriktigt sagt har jag nog inte hört något så festligt sedan George W Bush – kungen av felsägningar – var president. Om jag var Carl Henrik Svanberg skulle jag passa mig för att plocka upp just den mannens stafettpinne…

Boktips

Ninaninaninana-ninananina…

Dagens boktips!

Minns ni det? Visst var det ett av de mest underbara program som fanns!

Jag har en rubrik här på min blogg som innehåller boktips. Det är roligt med boktips! Själv har jag nog tyvärr fått för få på sistone. Alltså, nu har jag t ex börjat läsa Johan Theorins nya bok. Och jag vet inte riktigt vad som blivit fel med mig (eller honom) men jag känner inte att jag klickar med boken på det sätt som jag trodde att jag skulle göra. Som jag gjorde sist. Det är t o m så illa att jag funderar över att sluta läsa och börja med en annan bok istället. Vilken det nu skulle vara.

Ninaninanina…

Jag tror att jag har läst för mycket de senaste tre-fyra åren. Framför allt har jag läst för många deckare. Det finns liksom inga kvar att upptäcka, känns det som. Oh förlåt, måste genast backa!! Jag har ju – t ex – fortfarande inte läst min författarkollega Varg Gyllanders bok. Bara som ett exempel. Vi var en hel hög med författare som debuterade med kriminalromaner ifjor. Och alla verkar komma ut med en uppföljare i år. Och berättar att de, precis som jag, nästan har skrivit klart sin tredje bok.

Ah, jag backar som sagt. Många böcker på väg ut, många böcker att upptäcka.

Problemet är bara att jag inte har någon bra bok här och nu. HÄR. Och NU.

Hm.

När jag var liten…

Första gången som jag skickade över ett manus till min förläggare Sofia efter att jag inlett mitt samarbete med Piratförlaget, medföljde ett av världens längsta mail som innehöll långa och invecklade beskrivningar av vad jag gjort med mitt manus sedan vi sågs sist. Jag berättade hur jag tänkt om det ena och det andra, om vad jag ville ha sagt med vissa ord egentligen, om hur skrivandet gick och om GUD VET VAD istället för att bara låta det självklara framgå:

Tjena. Nytt manus kommer här. Kristina.

Jag menar, min förläggare är ju i allra högsta grad en läskunnig person och behövde inte få saker och ting förklarade för sig i långa mail. Men så tänkte jag alltså inte, utan jag skrev ett halvt manus till bara för att förklara vad jag gjort med det första.

Kan konstatera att jag vuxit sedan dess. Man skulle nästan kunna säga att jag blivit stor. För tre minuter sedan dunkade jag iväg 100 nya manussidor till Sofia och skrev följande i mailet:

Bästa förläggare!
 
Översänder härmed ett manus innehållande ytterligare en bunt med välskrivna och spännande boksidor.
 
Enjoy!
 
Ah, så kort och enkelt!

Nu återstår bara att se vad hon tycker om de nya sidorna… Det skulle förvåna mig om hennes svar är kort och enkelt.

PS. Gahhh!! Bäst att ligga i framkant och redan nu fundera över vilken färg nästa bok ska ha! Vad tycker ni? Kanske grön?